Plötsligt stod han framför mig. Sjungandes. Dansandes. I röd skinnjacka och en handske på ena handen. Killen jag hade på mina väggar. Killen jag hade sett ett tiotal gånger på både konserter, spelningar och signeringar. Killen jag hade autografer från överrallt. Killen som var min stora 'celebrite-love'.
Nu stod han där, två meter ifrån mig och sjöng min favoritlåt. Det bruna håret och de hasselnötsbrunaögonen lyste och jag kände hur hans utandade luft träffade rakt i mitt hjärta. Han sjöng för mig. Bara för mig.
Mina återkommande besök hade gett resultat och trots svärmarna av skrikande tjejer kom han ihåg mig. Två hjärtan hade jag fått av honom ett flertal gånger i och med signeringarna. Dubbelt så många som min syster och de flesta andra fansen.
Jag var speciell. Jag var någon för honom och det kändes. Det var fantastiskt! Glädjekänslorna spirade i kroppen och jag kunde inte låta bli att hoppa. Han log. Jag vände mig om, av vana, för att se vem han log mot, men det var bara han och jag i salen. Jag och Han. Nu och föralltid.