"Med en vecka kvar till seriefinalen hade vi en cupmatch kvar.
Dagen började bra med solsken och fågelkvitter utanför mitt fönster. Frukosten som innehöll gröt, ägg, mackor och pålägg av alla olika slag hade min pappa redan dukat fram på köksbordet. Väskan var packad och när jag hoppade in i bilen började det pirra i magen. Jag var taggad till tusen. Två matcher kvar av säsongen. Det var nu vi skulle ta hem allt.
På parkeringen väntade femton glada tjejer och bussen som skulle ta oss till matchen. Resan var, rent ut sagt, kaotisk. Musiken låg på högsta volym under hela tiden och alla var helt lyriska. Det var som att vi redan hade vunnit.
Väl framme på arenan slog vi några vinnande passningar och bollen rullade runt, lika säkert, som i ett labyrintspel. Allt var perfekt. Med andan i halsen och med massa kraft i benen gick vi i samlad trupp tillbaka till omklädningsrummet för att sätta på oss matchtröjorna, höra laguppställningen, men framförallt för att tagga till det sista. När startelvan väl dök upp fanns dock inte mitt namn med. All kraft som nyss funnits i benen låg nu i huvudet. Hjärnan gick på högvarv. Jag var nästintill rasande. Vad hade hänt? Efter en hel säsong då jag hade fått starta på plan, skulle jag nu få börja på bänken. För mig var det ofattbart. Varför hade tränaren plötsligt ändrat sig? Jag hade legat på topp hela året och låg tvåa i skytteligan med två mål mindre, och nu skulle jag starta på bänken. Det var så osannolikt att jag, för en sekund trodde att jag skulle svimma. Minuterna gick och plötsligt var det dags för match. Laget vandrade ut och kvar satt jag. Ensam. Det var tungt."