jag hade nästan glömt ditt tegelhusmen kvällen kom med samma bleka ljusplötsligt minns jag stanken avmin godtrohet igenen vän som inte riktigt var en vänett sött och billigt vin i dyr karaffen bitter känsla sitter av sitt straffdet blåste mellan husenvi tog varsitt håll i snönnatten när den feta damen sjöngsångerna blev kedjebrev man hörnär molnen hängde tunga ovanföratt lämna tystnaden och alla lögnerutanförett ograverat slag av vigselringbe en bön, du losar ingentingensamhet är kvicksanddet blir svårt att köpa mjölkett skämt som inte slutade som ett skämtett löfte om att aldrig bli som domett hem som alltid måste göras omvarje gång jag blundarväxer rötter på mitt skinnen enhet som har slutat andas inAsså, den killen måste vara sjuk på riktigt. KNAS.