En regnig marsmorgon stod han där igen; bredvid mig på busshållsplatsen. Jag hade slutat räkna dagarna från när vi senast hade setts. Men en känsla sa mig att det var en halv evighet sen.
Mina ögon blickade upp under den ljusa luggen och mötte hans hasselnötsbruna ögon. Jag var tvungen att böja huvudet bakåt på grund av hans längd. Även fast det regnade och hans blonda hår var alldeles stripigt, stod han där stolt och rak som en fura. Hans breda axlar tvingade mig att se på honom. Han var liksom omöjlig att missa. 
Efter våra två och ett halvt år långa förhållande var nu allt som en dröm. Jag levde inte riktigt, inget kändes, dagarna fanns inte riktigt där. Egentligen borde jag kunna honom utan och innan, men det var som om någon hade bäddat in det livet vi hade tillsammans.
Molnen fortsatte att gråta, kanske var det för oss, vad vet jag, medan trötta människor skyndade förbi. Kvar stod vi i våra slitna kängor. De vi hade köpt tillsammans och lovat att aldrig kasta bort. Precis som förhållandet. Kanske var det mitt temperament som gjorde att det hamnade i soptunnan, eller hans eviga träningsberoende, eller lite av både och. Jag funderade på ifall han kom ihåg att vi brukade missa bussen tillsammans på morgnarna, men att vi då inte brydde oss.
Det var konstigt att se honom som mitt ex nu, för just i den här stunden var det som om vi inte kände varandra. Som om vi aldrig någonsin hade setts förut. 
I ögonvrån såg jag hur hans ögon följde min kropp uppifrån och ner, för att slutligen fastna mot marken. ”Du har behållit kängorna, ser jag”, sa han och höll kvar blicken. Han sa det med en enkelhet i rösten. Som om jag vore vem som helst. Jag grymtade något litet till svar och plötsligt var hans läppar där. Tryckta mot mina. Han höll omtänksamt om mina kinder med sina perfekta händer. De händerna jag hade hållit om och beundrat tusen gånger förut. De händerna som bara varit mina. 
Försiktigt, med regnet droppandes mot våra huvuden, besvarade jag kyssen, medan rädslan kom krypandes. Tänk om det bara var en mina, en fälla, att han bara ville ha lite värme och närhet. Men innan tankarna hann flyga ännu längre bort var jag redan i himlen. Hans kyssar var fantastiska och jag insåg nu att jag hade saknat dem. När han sakta drog bak huvudet och jag öppnade mina ögon såg jag hur bussen försvann bort i kurvan. Han fäste sina ögon i mina och sa med sammetslen röst: ”Det gör inget. Vi tar nästa buss, precis som förut”. Han hade inte glömt. ”Anna, du är allt jag någonsin velat ha. Jag kommer alltid att älska dig.”